Som doktor vill man kunna ställa diagnos utefter säkra otvetydiga fynd och symptom. Dock är det ganska sällan vi har att göra med sk patognomona symptom/fynd d.v.s avvikelser som ENDAST förekommer vid en sorts sjukdom.
Alltså där man kan stenhårt hävda att patienten har den eller den sjukdomen eftersom det man påvisat ej förekommer i andra sammanhang.

Det finns många exempel på där en doktor ställer en diagnos med hjälp av fastställda kriterier men där det sedan visar sig att det inte stämmer och diagnosen får omprövas.
Men “vän av ordning” vill ju gärna hänga upp en diagnos med hjälp av de kriterier som gäller för dagen. Då kan man i alla fall försvara sig ifall det visar sig att man hade fel.

Extra olyckligt blir det förstås om felaktig diagnos leder till ogynnsam och onödig behandling.
Vad jag vill ha sagt är att vi måste vara ödmjuka och införstådda med att kriterier är något som vi människor har konstruerat för att i möjligaste mån ringa in ett sjukligt tillstånd. Dels för att kunna ge adekvat behandling, men också för att kunna bedriva klinisk forskning, dvs att man kan redovisa statistik med patientgruppen i fråga och göra jämförelser med andra forskare.

Men alla som inte uppfyller kriterierna? Är dom alltså friska, ointressanta, eller har dom en annan sjukdom?

För att återgå till EDS-ht diagnosen så har man inte lyckats särskilt bra med att definiera objektiva kriterier som håller, d.v.s tolkas på samma sätt av olika observatörer.
En och samma patient kan bli bedömd på olika sätt av olika doktorer.

Enligt min mening så är undersökningsfynden endast en fingervisning om att det möjligen kan vara EDS/HMS medan anamnesen + familjehistorian är desto mer talande.
Med andra ord så är det fullständigt barockt att bara “kika på Beighton” och dra i huden för att uttala sig om ev EDS.

Brighton kriterierna för HMS är dock en klar förbättring. Bara ingen som tillämpar dem verkar det som.