coping

tror väl alla känner till detta begrepp som man alltid kommer in på då man pratar om kroniska sjukdomar. Coping, dvs hur man hanterar situationen av att vara sjuk.

Har man en krämpa som man inte kan bota definitivt så blir ju konsekvensen att man tvingas lära sig leva med sitt elände, och eländet blir ju inte mindre elände för att man frossar i eländet och förväntar sig omgivningens tålmodiga deltagande och förståelse.  I stället blir man lätt bitter och besviken av att ingen förstår eller orkar med en.

Lätt att säga för en som inte har angripits av något elände, men jag träffar ju på många familjer där eländet existerar. Frapperas då av hur olika man hanterar detta, olika coping strategier. Ofta förefaller individers grundpersonlighet betyda mycket men också förstås hur ens omedelbara omgivning ser ut. För någonstans måste man ju ändå få stöd och empati för att orka. Men en och samma grad av ”elände” om jag får kalla det så, hanteras väldigt olika i olika familjer. Hos vissa råder rena begravningsstämningen när man pratar om situationen med värk, sömnlöshet, oförstående vårdgivare osv. Hos andra har man lärt sig strunta i alla som inte begriper, insett att de ändå inte kan bota en, och i stället försökt hitta strategier för att ”kravla sig upp ur gropen”. Dvs hitta en livsstil som medger en hel del trevligheter i tillvaron, ta vara på det som ändå fungerar bra, sluta vara bitter på alla orättfärdigheter.  Välja sitt umgänge med omsorg dvs undvika de som förtär och ”äter upp´en”.  Inte vänta sig att sjukvården skall fixa allt utan ta tag i saker själv, fast det är inte det lättaste. Hjälpmedel och dylikt måste ju gå via sjukvården om man inte vill ruinera sig.

Men jag möter kvinnor som fungerar bra tack vare lite lagom fysisk träning, lite lagom med arbete eller i alla fall en inspirerande syssla som engagerar. Är man dessutom ett fungerande par så må lyckan ändå kunna spira, fast det är säkert svårt ibland.

OK, lite väl lättvindligt och patetiskt skrivet av en som ej är drabbad, men det betyder mycket om man kan ta sig ur rollen som ett hårt drabbat självömkande offer, men det är inte alltid lätt. Jag tror kursverksamhet ledda av patienter som kommit över sin kris och hittat en fungerande strategi, skulle kunna hjälpa många andra.  En eldsjäl där är ju t ex Isobel Knight, ja ni kan läsa hennes blogg http://danceinjuryrecovery.blogspot.se/

Det här inlägget postades i Patienter och sjukvård, Sjukdom och arbetesförmåga. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s