Peter Beighton, 80 år i år, har fått sitt namn förevigat genom den sk Beightonskalan. Den lanserades 1973 då han bedrev stora fältstudier bland infödingar i sydafrika
och behövde en snabb enkel test för att kunna bedöma/mäta ledöverrörlighet. Ja, ni som läser detta känner nog till den 9 gradiga Beighton skalan

Han kunde bl a se ett samband mellan smärtproblem och överrörlighet men han såg också hur överrörligheten avtog med åldern. Hans arbete handlade inte om Ehlers-Danlos eller annat syndrom utan en ren kartläggning av en egenskap. Han var klinisk genetiker i botten, kom sen att verka i England där han samarbetade mycket med Rodney Grahame – HMS begreppets stora namn.

Men under 80 och 90 talet, då man vill kategorisera EDS så behövde man en enkel metod att mäta överrörligheten med, och då fanns ju Beightons skalan där. Man insåg dock snart att det inte gick att kräva full pott dvs 9 poäng, utan man satte helt godtyckligt gränsen till minst 5 poäng. Helt utan hänsyn till att många förlorar ju sin överrörlighet med stigande ålder.

Sedan har, tyvärr vill jag säga, Beightonskalan blivit något av ”golden standard”. Våra sjukgymnaster är både duktiga och noggranna med att utföra mätningar enligt denna skala, vilket sedan får ligga till grund för läkarens diagnostik. Ändå har den danske läkaren/forskaren Lars Remvig visat att Beightonskalan inte medger någon pålitlig diagnostik. Den är alldeles för subjektiv och ospecifik, alltså beroende på hur den genomförs  Se hans färska artikel

Metoden är ändå snabb och enkel att utföra och borde ingå i den allmäna kroppsundersökningen som varje doktor utför. Man kan då få en vink om huruvida överrörlighet och därmed en ev bindvävsrubbning föreligger. Sedan må åtskilliga fler frågor ställas m m innan man kan uttala sig om en ev EDS diagnos eller HMS också för den delen.

Alltför ofta får jag dock höra hur patienter blivit avfärdade som ”icke-EDS” trots att hela den samlade symptomfloran + ärftligheten + diverse fynd bara ”skriker” EDS.  Man kan ha EDS med bara 1-3 Beightonpoäng (men kanske i unga år att det var 7-8). Därför är Brighton kriterierna mycket bättre, dvs den kriteriemodell som leder till HMS diagnosen

Alltså, ”Gubben Beighton” må gjort en bra grej, men hans skala tillämpas på fel sätt till stor skada för den stora grupp patienter som hamnar utanför en alltför ”snäv box”.

Det stora värdet med Beightonskalan, var att EDS/HMS forskarna behövde en någorlunda objektiv metod för att beskriva / definiera sina patientgrupper, för att sedan kunna jämföra sina resultat med andra forskare.  Fast det har nog blivit rätt mycket av äpplen och päron ändå.

En omfattande diagnosmall dvs checklista , där överrörligheten bara är en pusselbit, är vad som behövs.

Ja, jag jobbar på det…